Härliga långa lediga dagar!

Självklart dejtade vi Fruarna och Melinda på favvostället - stranden - även idag! Kidsen såg ut som små russin när de äntligen kom upp för att värma sig och äta matsäck några minuter innan det var dags för att rusa ner i vattnet igen =)

Kvällen spenderades på balkongen tillsammans vännerna och kidsen. Grillade kött och åt det tillsammans med getostfyllda champinjoner, vitlöksbröd, mango-& ananas salsa, färsk potatis och till efterrätt cheesecake, jordgubbar och bigaråer. Till det drack vi Loka, coca cola och kaffe. Ingen drack någon alkohol. Ingen blev full. Ingen bråkade. Ingen missförstod. Det var bara glada miner (ja förutom när Linn var hungrig dårå förstås *s*) och skratt.

Lite Hollywood spelades också och därimellan hann Frun byta piercing på Linn och även planera att göra en ny piercing på mig =))

Kidsen är en självklar del av vår gemenskap. Där vi är där är dom. De exkluderas inte och lämnas inte bort för att vi vuxna ska festa utan de får vara med på lika villkor som oss. Jag trivs så oerhört bra!! Det är detta jag längtat och väntat på så länge. Det är detta jag har försökt skapa genom konstgjord andning och det har gått till en början. Men sen gick det... hm... hur ska vi säga?? Åt helvete kanske på dålig ren svenska. Kan man skylla allt på en människa? Nä så enkelt och svartvitt är aldrig livet. Vi har varit en samling trasiga, egoistiska och manipulativa människor som försökt göra så gott vi kunnat utifrån våra förutsättningar. Tyvärr har det resulterat i att många blivit sårade och blir fortfarande varje dag.

Tänker på de sista 10 månaderna som gått och känner sorg (vissa dagar ilska men mest sorg faktiskt). Sorg över att jag inte värderat mig själv högre. Att ingen har älskat mig/sett mig tillräckligt mycket för att orka bry sig om att fråga hur jag mår och räcka ut en hand för att hjälpa mig. Att jag inte kommit ihåg vad som alltid alltid varit så viktigt för mig i livet. Och att jag tillåtit mig själv att såra mig själv och andra i min omgivning. Det är svårt att acceptera och komma över. Det kommer att ta tid. Men jag läker. Väldigt sakta. Men väldigt säkert. Jag växer. Blir starkare. Börjar känna igen delar hos mig själv som jag gömt undan under en längre tid.

Så jag tjatar säkert om hur glad jag är i dagsläget och hur mycket jag njuter av att bara vara tillsammans med familj och vänner. Men det är en väldigt stark känsla. Och jag vill boosta mig själv maximalt! Jag kommer aldrig att kunna älska fullt ut om jag inte älskar mig själv först.

Så nu kryper jag ner i sängen, bredvid Linn, och känner ända ut i lilltån att jag trivs i livet. Jag har det bra. Jag mår bra. Jag är redo för vad som komma skall - oavsett om det är bakslag eller lycka. För min lycka har liksom flyttat in. Den kan ingen eller inget ta ifrån mig.