Hon med stort H

Snart kommer hon. Hon som jag älskat alla dagar, alla sekunder (även då jag inte ens själv förstod det) Hon som får mig att mjukna, får mig att vilja bli en bättre människa, får mig att smälta och känna mig totalt hemma!




Det är så här det känns när man älskar någon. Att, i allt man gör, vilja den andre enbart gott. Att ha en stark beskyddar instinkt, att vilja ta hand om och att aldrig någonsin skada på ett sånt sätt att själen sakta sakta dör. Maggropskänsla. Intuition. Vetskap. Det finns här - djupt inom mig. Den har alltid funnits där men tidens omsorger, andra människor, min dumhet och felaktiga livsval har separerat oss. Men den har alltid funnits där. Kärleken. Outtröttligt har den påmint mig gång på gång att det är henne jag älskar. Det går inte att trycka undan. Det går inte att ignorera. Och andra människor kan inte påverka oss längre. Det har varit svårt. Många och djupa är såren från de två gångna åren. Ärren på min kropp vittnar om ett helvete men ärren i själen, de där som ingen kan se, gör tusen gånger ondare. Bearbetar och lägger bakom mig. Går vidare i livet. Med vetskapen om att jag är älskad. Och att jag älskar.




Snart är hon hemma. Ett dygn utan dig känns som en evighet....