Ibland känns livet och tillvaron som ett väntrum där det är full aktivitet runtomkring och där stressnivån är hög. Men det enda man kan göra i detta väntrum är just att vänta. Jag har ett stort behov av att kapsla in mig själv i en kokong just nu. Kura ihop mig i fosterställning och vänta tills livet blir lite lite snällare och luften blir lite lite lättare att andas. Men så funkar det inte. Trots att jag inte sover många timmar per natt, trots att jag har ont i magen och trots att jag mår rätt crapigt av nikotinsuget så finns alla "måsten" kvar ändå. Jorden snurrar liksom på i sin vanliga takt även om jag vill skrika "Stanna för fan och låt mig bara få ta några djupa andetag!!" Det är obarmhärtigt. Dirigenten fortsätter hålla takten med taktpinnen och orkestern spelar lydigt efter. Det spinner på och jag sitter som i en dvala, i mitt väntrum, och hoppas på att jag ska fatta vad det är som händer snart.
Allt har sin tid. Det gäller bara att hitta sin rytm i den stora pulserande massan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar