Att ta del av mitt liv genom en blogg

Det finns dem som tror att de kan utläsa allt om mitt liv genom att följa mig här på bloggen. Men si så enkelt är det inte =) Visst delar jag med mig av ganska personliga ting genom att skriva om min dag, det vardagliga, mina tankar och lägger upp foton men de här riktigt djupa tankarna, känsliga ämnena och det som verkligen betyder något för mig delar jag bara med dem som är mina vänner och familj irl. Här kan man se en skugga av vem jag är. Man kan förstå om jag har en skitdag eller om jag är lycklig. Ofta skriver jag dessutom i ganska täckta ordalag. Även om jag skriver om en speciell händelse eller specifik person så skriver jag om så att ingen/inget ska känna sig utpekad.

Detta är en öppen blogg på nätet. Det är ingen dagbok. Det är inget privat. Allt som går att läsa här har jag valt att dela med mig av. Detta är ett intresse, en hobby för mig. Inget mer. Jag tycker om att skriva. Det är en tillfredställande känsla att någon annan tar del av mina små vardagliga händelser - även om de inte är så rafflande och spännande.

Så om du tror att du känner mig bara för att du läser min blogg så har du nog helt fel. Du ser inte allt. Du förstår inte allt. Det enda du ser är små små fragment av vem jag verkligen är och snälla snälla snälla lek inte amatör psykolog och tala om för mig att jag mår dåligt, att jag inte vet mitt eget bästa, att jag ljuger för mig själv och att jag målar upp bilder av hur jag vill att det ska vara - inte hur det egentligen är. Det är ganska kränkande faktiskt. MÖT mig istället. SE mig i ögonen. Ta dig tid att LYSSNA på mina ord och viskningar. UPPLEV min personlighet genom fysiska mötet. TITTA på frukten som kommer av det jag sår. DÄR kan du möjligtvis säga att du känner mig, förstår mig, vet vem jag är och att du är en av mina närmsta vänner.

Jag kanske låter hård och kall men saken är den att jag har blivit så fruktansvärt huggen i ryggen av sk vänner att jag har oerhört svårt att lita på att människor verkligen kan vara en vän. Vad är vänskap? Ja jag har inte mött många i mitt liv som jag verkligen helt 100% kan säga är min vän. Jag har många bekanta. Jag har dem jag bryr mig mycket om och som bryr sig om mig. Jag umgås med många människor. Men en sann vän - nä det har jag nog bara två stycken. Och de skulle aldrig någonsin säga att de visste vad som var bäst för mig. De älskar mig precis så som jag är och har inget behov av att nedvärdera, sätta sig på, säga "Vad var det jag sa?", komma med pekpinnar eller döma mig.

Så sluta analysera sönder mina livsval, mitt val av partner, mina misstag och det jag "jobbar med" när det kommer till personlig utveckling. Jag är en vuxen kvinna som kan ta mina egna beslut. Och de gånger det visar sig att besluten var dåliga och livet tar sig en rejäl jävla omväg så lovar jag dig att jag är fullt kapabel att ta konsekvenserna av det också. DET är också LIVET. DET är också ERFARENHET. Kanske inte dina - men vet du vad? Jag lägger mig inte i hur du lever ditt liv. Så please låt någon annan än jag spela huvudrollen i ditt liv - typ du själv kanske?? ;)