Ansvarskänsla?

Att dela på ansvaret i ett hem och i en familj är för mig en självklarhet. Men det innebär ju att ansvarskänslan måste vara utvecklat lika mycket hos båda parter. Endel människor föds med en enorm ansvarskänsla för sig själv, sina medmänniskor och sin miljö medans andra måste lära in detta steg för steg.

Låt mig ta ett tydligt exempel. Låt säga att två personer somnar på soffan framför tv:n. De vaknar upp kl 01.30 på natten och upptäcker att tv:n fortfarande står på, ljusen brinner, lamporna är tända och ytterdörren är olåst. Båda två stiger upp, lika trötta och vimmelkantiga, och den ena stapplar runt i huset och släcker alla lampor, lägger på täcket som barnen sparkat av sig, rensar kattlådan från nytillkommet bajs, blåser ut alla levande ljus som är tända över hela hemmet, låser ytterdörren, ger ett nyvaket barn ett glas vatten, drar för persiennerna, ställer väckarklockan på 05.45 till morgonen efter så att man inte försover sig. Den andre går raka vägen in till sin säng och lägger sig med kläderna på och somnar. Den som tassat runt och tagit sitt ansvar för att huset inte ska brinna upp, barnen känner sig trygga, husdjuren blir omhändertagna och huset är i säkerhet känner sig då så ensam i sitt ansvarstagande att denne sätter sig rakt upp och ner på en stol och stirrar rakt ut i tomma intet en lång stund och funderar på om det är löjligt att känna att ansvarsfördelningen är lite skev eller om det ligger någon sanning i det???

Även utanför familjen blir detta så uppenbart med olika ansvarskänslor. Man kan välja att gå till sitt jobb och utföra det man ska göra. Eller så går man till jobbet och försöker förnya, förbättra, göra det där lilla extra och vara noggran. Man kan välja att gå förbi den hemlöse på gatan och tänka att "någon annan får ge den där stackaren en slant, jag har inte tid och inte pengar". Eller så kan man försöka ge av det man har, om inte annat ett vänligt ord och ett leende. Man kan välja att missnöjes rösta eller inte rösta alls (för att politik är såååå tråkigt och det är ändå bara pajkastning) eller så kan man sätta sig in i politiken och förstå att politik påverkar mig och min familj VARJE dag och sedan ta sitt ansvar och rösta för mig själv men även för mina medmänniskor.

Man kan gå omkring och tänka "Det ooooordnar sig... på ett eller annat sätt" och hoppas på att det verkligen gör det. (förhoppningsvis behöver inte någon annan bli påverkad av en sån lat och bekväm inställning och förhoppningsvis behöver inte andra människor sopa banan, rätta till misstag eller rädda situationen gång på gång) Jag har verkligen svårt för sådana beteenden. Jag vill ha ordning och reda. Jag vill veta att vi är fler som tar ansvar och gör sitt allra bästa i alla situationer där man ska samarbeta och då andra människor blir påverkade av de beslut som tas. Jag vill kunna slappna av och vara lugn och trygg i att hela världen inte ligger på mina axlar och att det finns andra ansvarstagande vuxna människor som delar på bördan, ser faror och undviker dem, planerar, strukturerar, uppfostrar och konkret och handlingskraftigt visar att man är någon att lita på.

Får jag inte detta blir jag enormt stressad.

Sån är jag. Sån är inte alla. Har upptäkt det flera gånger den senaste tiden både i hemmet, på jobbet, i skolan och nu senast i valet =/ Hur ska jag ställa mig till det? Acceptera att alla inte har samma förmåga att känna ansvar och ta på mig det själv eller försöka påpeka och förändra? Det första alternativet gör ofta att kvinnor blir utbrända och det senare alternativet kan vara väldigt känslosamt att ta upp. Blir inte klok på det men samtidigt får jag ett psykbryt snart om jag inte får detta ur mig. Men nu har jag lämnat det i bloggen i alla fall - min plats på jorden där jag både prisar, upphöjer, skrattar OCH dissar, klagar och gråter.

Nu ska jag ta mitt ansvar och ge min kropp lunch. Hann slänga ner lite mat i en matlåda i morse fastän ögonen gick i kors och huvudet ville sprängas. Sallad blev det också - dutti Veronica!