Både älskad och hatad

Fick mig en liten lektion i hur man är en ÄKTA vän igår. Eller det var typ inte jag som fick lektionen men jag fick den ändå - i andra hand liksom om man säger så =/ Det intressanta var att det personen sa lät så självklart. SJÄLVKLART så göra man ditten och datten, självklart beter man sig så här och så där. Men precis som med allt så har den här personen bara en sida av myntet. Vänd på myntet och jag kan lova dig att allt inte är så självklart längre.

Har sagt det förr och jag säger det igen - saker och ting, känslor, vänskap, minnen, upplevelser är inte svartvita! Det finns inte bara EN sanning. Det är sällan så enkelt att man kan peka med hela handen och säga "Så här är det! Punkt." (bara väldigt osäkra personer brukar köra den militanta och överlägsna stilen)

Jag tar illa vid mig och blir lite ledsen då jag förstår att människor, återigen, suttit hemma i sina vardagsrum och vid sina telefoner och pratat och så har man bildat sig en uppfattning om vad som är rätt och fel. Det lustiga är att den ena av dem har svikit den andres förtroende så rå kapitalt och jag fick tyvärr ta del av det för en tid sedan och lovade då att inte säga något. De har alltså hemligheter för varandra som de inte vet om =/ ÄR DET VÄNSKAP?? Att gå bakom ryggen bara för att få skvallra och ha något smaskigt att berätta? Nä det suger fan! Jag blev illa till mods då och jag blir det nu.

Fråga 30 av mina bekanta om jag anses vara en god vän så skulle jag gissa på att svaren blir ungefär 50/50. Jag har vänner som jag vet älskar mig, jag har ovänner som jag vet hatar mig och så har jag alla sorter därimellan. Jag har människor i min närhet som inte kan ta emot mitt förlåt då jag gjort fel, jag har dem som tar emot mig med öppna armar. Jag har dem som vill sätta på mig och dem som äcklas av att titta på mig. Jag har dem som enbart ringer till mig när de vill festa och jag har dem som ringer för att fråga hur jag mår en måndagmorgon. Jag har dem som är 20 år och jag har dem som är 60 år. Jag har dem som bara ringer för att skvallra och höra skvaller och jag har dem som är genuint intresserad av att umgås med mig. Alla sorter finns det i min bekantskapskrets. Och jag är helt 100 säker på att många av dem INTE skulle tycka att jag var en äkta vän. Jag uppfyller inte deras kriterier. Men vad gör det? Kan man inte bara vara bekanta då? Jag har inget behov av att vara ÄKTA VÄN med kreti och pleti som bara sätter upp en snygg fasad och som spelar ett falskt spel (sen spelar det absolut ingen roll om resten av världen anser denna människa vara Guds gåva till jorden)

Och BTW facebook är tråkigt, trist och ger mig noll och ingenting. Jag är inte speciellt intresserad av att läsa dina uppdateringar hundra gånger om dagen vad du gör just i detta nu. Nu bakar jag, nu läser jag en bok, nu ska jag duscha, nu ska jag äta..... fuck! Facebook har inte mig som användare speciellt ofta längre så om jag tagit bort dig som vän på min facebook lista så beror det antagligen på 1.) Du skriver bara om tråkiga saker och aldrig något personligt. 2.) Jag känner inte dig. 3.) Vi är inte vänner, inte ens bekanta 4.) Du är falsk. 5.) Du har vänner på din vänlista som jag inte vill veta av, inte klarar av, inte vill läsa om, inte vill se. Det kanske inte har med dig att göra - det kanske har att göra med vilka du valt är dina ÄKTA vänner?

Titta! Nu var jag så där bitsk och bichig igen. Inte undra på att jag har människor som inte tycker om mig. Inte undra på att jag får mig en liten lektion i hur man ska vara som en äkta vän och att någon tycker att just mitt beteende är jätte konstigt och udda. Men jag är ju lite udda *harkel*