Knatar helt ont anande till jobbet i morse...

och totalt oförberedd på den massiva arbetsbörda som överfaller mig. Telefonen ringer hela tiden, kunder vill ha och behöver hjälp (och det är inte snart utan NYSS!!) möten avlöser varandra på löpande band, bristen på vikarier är uppenbar och ja jag känner mig som en förvirrad uppskruvad rabbit eller nåt.

Mitt på dagen får jag ett sms om ett möte jag glömt bort i måndags. Crap! Ber så mycket om ursäkt och förklarar att vi har flyttat i dagarna tre samtidigt som LillaSkrutt varit sjuk och Linns mormor och morfar flyttat. Mycké nu dårå =/ Vidare kommer jag på att jag lovat A att komma över med en tv och en kartong med saker denna veckan. Vilken dag är det idag?? NÄR ska jag hinna det?

Väl hemma påminner LillaSkrutt mig om att jag ska ringa hennes pappa. Gemensamma beslut när man är skilda är inte alltid det lättaste. Efter många om och men kommer vi väl typ överens (eller jag gör som han vill) och jag kan börja med middagen. Då är klockan 19. Hungrig som en varg kastar jag i mig pastan och kycklinggrytan och självklart dumpar jag ala grande efter bara några tuggor. Ligger i soffan och hyperventilerar. Stressad över kattungar som ska tittas på, läxor som ska läsas, tvätt som ska hängas, sms som ska svaras på. GUD jag behöver nog lite semester igen!!!!! Snälla?? Som att inte det räckte så har jag huvudvärk och måste antagligen jobba övertid i helgen. Nä men vad är EGENTID? SJÄLATID? Just nu snurrar det fort som fan och det är bara att hålla i sig.

Jag känner dock en stor skillnad från förra hösten. Då orkade jag ingenting. Var deprimerad och hade ångest varje dag. Sjukskriven och oerhört låg. ALLT kändes jobbigt och oöverkomligt. Idag är det annorlunda. Jag kan vara stressad, ha mycket att göra, klaga över ditten och datten men ändå känna mig lugn och trygg i att jag kan hantera det. Jag behöver sömn. Jag behöver tanka energi hos vänner och jag behöver tid med min familj. Jag mår bra. I grunden. Det som skvalpar omkring och tar av min tid och energi kallas livet =) Stressigt - ja det är det. Men som sagt, överkomligt.

Bloggen är en plats att vräka ur sig tröttheten. Hylla livet. Svära över orättvisor. Blöda ut sin sorg. Skratta sig fördärvad. Kasta sig huvudlöst in i en kaskad av ord och känslor. Döm om ni vill. Eller se det som en enkel liten människa som visar alla sidor av myntet och ändå är stolt över vem hon är. Är så trött på människor som bara vill visa upp sin snygga fasad. Typ "Här är jag och jag är såååå himla lyckad och perfekt!" Men behöver någon det så finns det säkert en orsak till det. För mig kvittar det. Bara jag slipper ha på mig en insvettad äcklig hockeyutrustning av skydd på mig. Här blottas det utav glatta livet. Sunkigt ful och jävligt snygg. Trött på vardagstraggel och överförtjust i det härliga i livet. Melankoliskt svart och skimrande rosenröd. ALLT får plats. Idag var en slitsam dag. Ikväll är det en avslappnande och skön kväll. ALLT får plats. JAG får TA PLATS!