Liten på jorden

Känner mig helt klart väldigt liten, skör, ledsen och en smula uppgiven. Hur man än vänder sig så har man rumpan bak =( Jag har lyckats med konststycket att gå från att känna lyckokänslor till att bli totalt nerstrimlad i småsmulor på bara några timmar. Bra jobbat Veronica! =/ Återigen får jag be om förlåtelse för att jag gjort fel, inte tänkt mig för, missbedömt situationen, blivit medryckt av stundens tillfälle och gjort någon annan ledsen. Känns som att det bara är jag på hela jorden som går omkring och ber om förlåtelse. Är det bara jag som misslyckas och gör fel???? Hur gör ni andra? Gör ni aldrig något fel och behöver be om förlåtelse till någon medmänniska?

Försöker mig på mitt mantra av mindfulness för att inte bli allt för kränkt och känna att självkänslan trasas sönder. Försöker hitta förståelse för det enorma hat och elaka ord som kom som en kulspruta emot mig. Försöker att inte bli allt för besviken över avsaknaden av viljan att försöka lösa en knepig situation genom omtänksamhet, förståelse och vänskap. (jag begär inte automatiskt omtänksamhet, förståelse och vänskap men det hade åtminstone känts bättre om alla parter åtminstone försökt innan man börjar kasta skit och låta hårda ord hagla)

Försöker att lägga mitt eget åt sidan för att sätta mig in i den andre partens känslor. Och jag tror att jag lyckas ganska bra. Jag förstår att jag gjort vänner besvikna och ledsna. Det var aldrig min mening. Jag förstår att det blev fel. Jag förstår min del i det hela. Jag försöker rätta till även om det är på min egen bekostnad. Lyckan jag kände igår har förvandlats till enbart ledsna känslor och då är det lika bra att stanna upp och lägga ner för en stund.

Så det är det jag gör - lägger ner. Drar mig åter undan och slickar mina sår. Det blev inte som jag tänkt mig. Livet går vidare och jag är ytterligare en livserfarenhet rikare även om det sved väldigt mycket.