34 år och härlig!

Visst kan man tycka att det är lite smått patetiskt att, inte förrän man är 34 år, komma till insikten att JAG DUGER! Att ha levt så pass länge och gått igenom så pass mycket och ändå vara helt ny på den här marken att jag är bra precis så som jag är. Jag är inte bara bra - jag är helt jävla härlig! Nja kanske det är lite tragiskt och patetiskt. Men det slitna gamla uttrycket "Bättre sent än aldrig" passar väldigt bra in i sånt fall.

För precis så är det. NU börjar jag känna långt inuti mig själv att jag har tillåtelsen att känna mig vacker, snygg, sexig, duktig, unik och fantastisk. Jag får faktiskt tycka att jag är en bra människa (jag behöver inte se till att misslyckas hela tiden för att liksom bevisa för mig själv att jag är en förlorare). Jag behöver inte jaga andra människors godkännande (de/ni/dom/vemsomhelst får tycka vad de vill om mig. Jag är inte den ni anser mig vara) Jag får sträcka på mig och hålla huvudet högt och vara stolt över den person jag är (behöver inte be om förlåtelse för att jag överhuvudtaget existerar) Det är gott. Det är grymt gott. Långt in i själen gott.

När jag slappnar av och känner att jag kan få vara den jag är utan att krampaktigt försöka spela upp någon av alla dessa roller som förväntas av mig så kan jag slappna av och bara samexistera med mina medmänniskor. Jag kan slappna av och låta mig själv bli älskad. Över alla gränser. Utan att jag sätter upp en stenmur av försvar och slår mig fri så fort någon kommer mig nära inpå. Jag kan blotta mig och ta chansen att själv älska.

34 år. Det kan liksom bara bli bättre. Ser fram emot att gå mot 40 =)