Jag föddes 1976 av min mamma Anette och min pappa heter Wilhelm. De är mina biologiska föräldrar men jag har bara min mamma kvar i livet. Pappa gick bort i cancer när jag var 4 år. Han var då 23 år. Jag hann aldrig lära känna honom och kommer knappt ihåg honom. Men mamma gifte om sig med Kenneth och han var min pappa under hela min uppväxt. Tyvärr var han alkoholist och tog sitt liv med t-sprit och tabletter då jag var 13 år. Mamma och Kenneth hade skilt sig några år innan Kenneth tog sitt liv så vi bodde redan ensamma. Men sorgen var stor och gör än idag ont. Kenneth var den jag kallade för pappa. Efter några år fann mamma och Leif varandra. Han har sedan den dagen funnits i mitt liv så som en pappa. Men eftersom jag var tonåring och vuxen då de träffades så kallade jag aldrig honom för min pappa men han är den som var min pappa. Tyvärr gick han bort i cancer då jag var 23 år och saknaden efter honom är enormt stor. Jag kan inte ord beskriva honom (det låter bara löjligt i skrift) men skulle ni fråga de som kände honom så skulle ni nog får höra att han var en av de mest godhjärtade människor de mött.
Jag tänker på alla mina pappor med värme. Trots deras bekymmer och problem och egenheter så har de alltid älskat mig. Oavsett om jag var deras biologiska dotter eller inte. Att alla tre har gått bort har gjort att jag och mamma har kommit varandra väldigt väldigt nära. Vi har gått igenom detta tillsammans så gott det har gått då jag var barn/tonåring och senare bodde 50 mil hemifrån.
Min mamma och jag. Samma haka, kinder och näsa. Samma jävlaranamma. Samma kämparglöd.
Jag har världens snyggaste mamma! Hon är bara 52 år (jag är ju 34 år så hon var mycket ung då hon fick mig) och det är bara till en fördel idag. Hon är mitt stora stöd i livet. Ringer alltid och pratar med henne då jag är ledsen, när det hänt något stort och då jag lyckligt bubblar om kärlek, framtid och drömmar. Hon finns alltid där. Idag står hon tryggt på sina egna ben och jag känner ingen människa jag ser så mycket upp till som henne. En fighter och övervinnare helt enkelt! Mamma är konstnär, levnadsglad, kock, gillar färg och form, älskar att pyssla om huset i Skagen och har ett känsloregister som den skorpion hon är. Leif sa alltid att "Dramaten har missat två stora talanger i mig och mamma!" *skrattar*
Jag har några bilder på mig och min biologiska pappa men sitter på jobbet just nu och har därför ingen bild att lägga in på honom. Men jag har en bild på pappas lillasyster Charlotte. Min faster som började ta kontakt med mig för några år sedan. Lite rädd som jag är att ta till mig familjemedlemmar (rädd för att förlora dem igen) så har jag fått tagit små små steg till att närma mig henne och mina kusiner. Men hon har bara stått där och väntat på mig. Tur att facebook finns - där har vi börjat lära känna varandra och idag längtar jag efter att få träffa henne och umgås med henne mer. Ser ni vart jag fått mina gener ifrån???? *s* Man skulle kunna tro att vi är systrar =) Vårat ursprung är en mix av Österrikare och jude. Stolt är jag över mitt ursprung!
6 kommentarer:
Blir sp glad av att läsa om din mamma och er relation, mindre glad naturligtvis om allt du behövt vara med om, även i inlägget under, men som du skriver: du är en fighter och ditt ursprung har gjort dig till den vackra kvinna du är i dag. Jag har ju haft förmånen att träffa både din mamma och Leif, men jag ska ärligt erkänna att jag var lite rädd för honom. ;-) minns du när vi tappade TV:n?! Kram! /Ebba
Ha ha ha... alla var nog lite smårädd för honom =) Han lät ju ganska mycket men var otroligt snäll.
Ja jag kom ihåg när vi tappade tv:n. Vi drog väl till med en liten vit lögn så att han inte skulle bli så arg har jag för mig =)
Kram!
Sorglig men samtidigt glädjande läsning! =)
Ja livet har väl varit både upp och ner (som det mesta) frågan är bara hur man tacklar det och vad man lär sig av det. Även om det varit tufft många gånger så har jag blivit många erfarenheter rikare och ser det som en styrka.
Så fint du skrivit...om dina pappor, din fina mamma och tom om mig :-))
Du fattar inte hur glad jag blir att vi äntligen fattat mod (båda två) att träffas....
Längtar också att vi alla kunde lära känna varandra ännu mer,
Tusen Kramar!
C
Det finns en tid för allt och jag är utsänd till dig för att du ska öva på ditt tålamod ;)
Men nu är jag ganska säker på att vi kommer att träffas så fort vi får en chans!
Många många kramar till dig med!
Skicka en kommentar