Julbaket för 3 år sedan

Idag när jag stod i mitt kök och kokade knäck och smälte ischoklad kom jag att tänka på Tina. Våran älskade och saknade vän. Lite nu och då känner jag av hennes närvaro, kan höra hennes befriande skratt och hon finns med mig i mina drömmar. Det är rätt märkligt men de drömmar jag haft med henne har visat sig stämma till hundra procent när jag senare kollat upp det. Tina hade kontakt med andevärlden (och hon tog mig med många gånger och visade mig en annan värld, en annan dimension och att man kan öppna sig mot det okända) och nu när hon inte längre finns med oss så talar hon till mig genom drömmar. Tro´t om du vill. Men jag har flera bevis på att det är sant. Tina sa alltid att jag inte lyssnade tillräckligt uppmärksamt. Att jag stängt av den förmågan för att överleva i denna världen. Men den dagen jag var redo så skulle jag höra och förstå vad Enro sa. Låter antagligen som mumbojumbo för er. Det gör det lite i mina öron också. Men jag har inte glömt hennes ord. Utan de ligger och ruvar inom mig. En dag kanske jag också förstår. Det som egentligen inte går att förstå.

Julbak med kidsen hemma hos Tina 2007.

Här är Tina med lilla G. Så söt. Undrar hur hon ser ut idag?

Johanna var också med och bakade. Man kan faktiskt inte tro att det är samma person. Utseendemässigt alltså. Det har liksom hänt en hel del med den donnan de här 3 åren. En fantastisk viktresa som är en inspiration för många. Det var mitt första möte med Johanna och jag tyckte att hon var ytlig och tramsig och utan djup =) När jag sedan lärde känna henne så insåg jag hur fel jag hade. En fantastisk kvinna med mycket stort djup och antagligen en av de flamsigaste jag känner (förutom Linnsan och Santha dårå *s*) men så genuint sprudlande glad att det smittar av sig.

Jag posar i Tinas snigga töfflor och töntiga förkläde.


LillaSkrutt och Lilla G pausar i julbaket med att titta på en film. Så söta! LillaSkrutt var ganska liten där också =)


Idag gör det inte längre ont att tänka på Tina. Idag blir jag lite sorgsen och känner saknad men ont gör det inte längre. Det jag mest tänker på när jag tänker på Tina är att vänner måste ta hand om varandra. Även om man inte är bästisar och bundisar så hoppas jag att alla skulle kunna göra en ansträngning och sluta snacka skit, hugga i ryggen, ljuga och skapa oreda. Istället önskar jag att alla försöker göra sitt allra allra bästa. Ser varandra. Ger av sig själv till varandra. Pratar ut om det blivit missförstånd. Ber om förlåtelse för misstag och dumheter man kan ha gjort. Man vet aldrig någonsin hur länge man får ha sina vänner hos sig. Livet är verkligen alldeles för kort för att inte ta tillvara på det fina vi kan ge varandra.