Går igenom tunga dagar just nu. Många är tårarna och jag blottar mig fullständigt. Helt naken och sårbar väljer jag att ställa mig framför en annan människa. Delar av ryggsäcken håller på att packas upp. Endel stuff ska kastas, annat ska sparas, ytterligare annat ska repareras/lagas för att överhuvudtaget kunna kännas igen och användas. Det är jobbigt. Ibland vill jag bara skrika att ni fattar ingenting. Ni vet ingenting. Ni har inte en aning om någonting. Men vad hjälper det? Inte blir min ryggsäck, mina minnen och upplevelser lättare att bära för att jag får sympatier och någon tycker synd om mig.
Det finns ingen annan än jag själv som kan handskas med min ryggsäck. Det är mina minnen. Det är jag som måste bearbeta dem. Det är jag som ska leva med mina upplevelser. Det är jag som väljer hur jag ska förhålla mig till mitt förflutna. Idag kunde jag sätta några ord på varför jag känt mig så värdelös, otillräcklig och som att jag är en stor bluff. Idag kunde jag börja formulera för mig själv (och för Linn) vad det är som plågar mig. Vi har känt varandra länge, ändå sitter detta så långt in. Ibland undrar jag om jag någonsin blir fri?
5 kommentarer:
Tårar är förlösande och de kommer först när man vågar känna ... de är en del av vägen mot någon sorts befrielse.
*kram*
Blir man någonsin "fri" från det man gått igenom? Är det ens önskvärt att bli det? Även om man kan önska att man hade sluppit uppleva endel saker så kan man ju inte det, så jag tror att det du gör nu, den resa du gör nu när du bearbetar och hittar formuleringar och sätt att dela med dig är resan på väg mot att hitta det optimala förhållningssättet till allt som skett. Det förhållningssätt som gör att man kan leva med det på ett sätt som inte förstör / skadar / gör illa längre. Som kanske, i bästa fall, kan bidra till att vi blir de vi är ämnade att vara. Ge oss styrka och känsla av sammanhang och mening. "Även om man inte på något sätt hade valt det så kunde det leda till något gott, när man nu inte kunde radera det..." Du är stark Veran. Och du är väl rustad att göra den resan. Fast såklart jag önskar att du inte behövde bära på så mycket tårar och så mycket jobbigt. Men det är just den här etappen på den här resan, det blir annorlunda. *storakramen*
Tack Viktoria och Santha. Jag blev väldigt uppmuntrad av era ord. Tar dem till mig och känner att det är så rätt. Tack igen.
kramar till er båda!
Amenhurru... Det finns ingen jävel som känner som du JUST nu...
Att försöka förklara för en annan hur ryggsäcken finns och är konstruerad är tyvärr lite döfött...
Jag kan alltid förklara hur BLÅ ser ut, men du kommer aldrig förstå, eller se hur jag menar.
Santha, ständigt alltid rätt på, skriver det; (bland annat) DU är stark, Veran!!!!
DU har insikten och kunskapen att hantera...
Men vilken helt OTROLIG resa du har gjort!!!
Men (förlåt om jag mästrar) tänk på din egna resa och det du har varit med om!
Räkna bakåt, "lillaskrutt är såhär gammal" "och när jag väntade henne så var det så här" (sådant man aldrig glömmer)
Allt du har och allt det du är, ÄR det du behöver...
Så stor förebild för många andra, och du behöver bara vara DU för att vara det!!!
Vi älskar dig för att du är DU, och DU räknas och är en enormt stark förebild!!!
Puss!
TACK fina!! Ibland får jag inte ihop det... kan inte skriva om det här men jag ska försöka förklara för dig någon dag då det känns rätt. För jag vet att du förstår. Because you´ve been there. You´ve been everywhere honey =)
PUSS!
Skicka en kommentar