Att vara tydlig

En sak som jag lärt mig i samspelet mellan människor är att tydlig kommunikation är A och O. Att på ett respektfullt sätt tala med varandra, berätta om sina önskemål, behov och sina tvivel. Att våga samtala om vad som är viktigt och kunna lyssna på den man har en relation till gör att mycket smågnabb/missförstånd/bråk kan undvikas.

Jag har får höra gång på gång om att människor går bakom ryggen på varandra. Att man ljuger och hemlighåller sådant som man bör vara ärlig med. Att kvinnor klagar på sina män för att de inte förstår att de ska hjälpa till mer i hemmet och att män raljerar över att deras kvinnor inte förstår att de vill "komma till" oftare. Men Herre Gud tala ut säger jag bara! Att gå omkring och beklaga sig och skicka iväg giftpilar för att liksom hinta om vad man vill/känner/tycker är ju enbart omoget och tramsigt. Varför blir vi inte bättre på att säga "Jag känner mig ledsen pga det här och det här, hur känner du? Kan vi nå varandra?" Eller varför inte säga "Jag har ett behov av det här. kan du möta mig där eller känns det svårt för dig?" Nej istället gå vi och tycker synd om oss själva och sätter på oss offerkoftan och tillslut har bitterheten och irritationen tagit över och man vill typ hämnas (kan du så kan jag) för något som den andre antagligen inte har en enda aning om.

Jag är väldigt rak och tydlig i min kommunikation. Jag tycker att det är viktigt att våga säga förlåt, jag har gjort något väldigt dumt emot dig. Jag vill visa vart mina gränser går och vad jag tycker är ok i ett förhållande (vänskap eller kärlek) Jag kan ställa upp till 100% för mina vänner och de jag har omkring mig men det får inte bli på bekostnad av mig själv. Ger jag lillfingret så betyder det att jag tycker att det är ok för dig att ta mitt lillfinger. Ta inte hela min hand då. Om jag ber om förlåtelse - Ärligt och uppriktigt - så är det helt upp till dig om du vill ta emot det. Tycker du att jag bett om förlåtelse på fel sätt så kan jag bara säga att det här sättet är det jag kunde göra på och jag hoppas att det räcker för dig. Jag kan ge av mig själv - men du får inte äta upp mig. Jag kan offra mycket men jag kan inte dö för din skull. Jag vill utvecklas, växa och mogna tillsammans med mina medmänniskor. Det krävs att vi pratar med varandra. Att vi är just väldigt tydliga med vad vi vill och sen försöka möta varandra.

Visa vad du vill. Vad du längtar efter. Vad du känner. Vad du tänker på. Gå inte omkring och tro att vi andra är tankeläsare som borde förstå hur du känner. Ge inte små hintar utan speak up! våga stå upp för dig själv - vi andra kommer att följa efter och också våga stå upp för oss själva. Våga satsa lite - vad gör det om du misslyckas emellanåt? - vi andra kommer bara att våga misslyckas också och inte vara så jävla stiff hela tiden. Våga komma en annan människa nära och tala om vad din själ säger - du kommer att bli förvånad över hur mycket vänlighet, respekt och omtanke du får tillbaka. Men om du bara går omkring och klagar och känner dig missnöjd och tycker att andra människor borde se och förstå så kommer du, med största sannolikhet, att bli hård och kall och tappa respekten/tilliten/förståelsen/värmen. Varför finns det så mycket svek? Varför finns det så mycket otrohet? Lögner? Usch vad jag tycker att det är sunkigt. VAR ÄRLIG! Jag är inte intresserad av någon som smeker mig medhårs för att sen hugga mig i ryggen när jag vänder mig om. Och jag vill definitivt inte le falskt gentemot dig om jag egentligen inte tycker om dig.