Trött

Idag har jag legat på en filt och tittat upp på molnen som svept förbi mig. Bara jag. Hade kunnat varit skönt och avkopplande att spendera dagen i ensamhet men när jag allra helst hade velat ha den jag älskar vid min sida så känns det... ja... ensamt.

Med mig som sällskap hade jag dock en termos grönt te, hårda godisar och pocket boken jag håller på att läsa. "Brustna hjärtans café" heter den och handlar om en kvinna i min ålder som mister sin livskamrat i cancer och det slår mig hur totalt meningslöst, löjligt, barnsligt och onödigt det är med småtjafs. VAD ÄR DET SOM ÄR VIKTIGT EGENTLIGEN?? Vi glömmer bort det och sysselsätter oss med fånig pajkastning och tävlar i vem som har mest rätt (eller minst fel) och jag bara dräneras på all min energi. Totalt.

Tappar lusten att göra något alls. Vill helst bara dra ett täcke över huvudet då jag känner så här. Allt är så jävla meningslöst. Onödigt. Och jag har verkligen inte förmågan att spela glad då jag inte är det. Så jag tackade nej till kräftskivan ikväll. Lägger mig på soffan och låter besvikelsen skölja av mig. Biter ihop, torkar tårarna och visar mig tyst och stark. Drar mig undan återigen. In i mitt skal. Bara att inse att jag ställer för höga krav på min omgivning. Ska sluta med det. Ska inte förvänta mig något och jag ska definitivt inte ställa krav eller ifrågasätta. Fy Veronica. Dumma dumma dumma flicka.

Så trött, vill bara somna och vakna upp till en ny dag.