#2 - MIN FÖRSTA KÄRLEK!

Det är skillnad på min FÖRSTA kärlek och min STÖRSTA kärlek. Min första kärlek hette Tessan. Hon var 2 år yngre än mig och var mörkhårig, mullig och hade ett jävla humör. Jag gick i gymnasiet och blev stört förälskad i henne. Förstod inte först att jag hade kärlekskänslor för henne men när hon kysste mig så förstod jag ;) Det var en enormt knepig tid och satte stor press på mig då jag bodde i lilla Ö-vik och då jag var medlem i kyrkan. Efter stor vånda tog jag kontakt med min bönegruppsledare och berättade att jag var kär i en tjej och hoppades på förståelse men istället kallade hon hela bönegruppen (ca 15 personer) och berättade för alla att jag hade syndiga tankar och att de var tvungen att driva ut demonerna ur mig. Det försökte de göra genom att lägga händerna på mig, be högljutt i tungor och befalla demonerna att lämna mig. Jag blev livrädd. Vågade inte berätta för någon om det som hänt och vågade heller inte träffa Tessan mer.

Åren gick och jag fortsatte gå i kyrkan. Tänk er in i att vara 17 år och pressen på att hitta någon man att gifta sig med i just denna lilla kyrka med ca 150 medlemmar. Utbudet var ju inte direkt så stort om man säger så. Jag gick gick systematiskt igenom dem alla som var i min ålder. Jocke, Benne och Mattias men fastnade tillsist mest för Lars. En musikalisk kille vilket passade mig bra då jag var lovsångsledare i kyrkan. Vi flyttade ner till Uppsala och gick Livets Ords bibelskola och gifte oss. Efter ett år blev jag gravid med LillaSkrutt och började mer och mer känna mig instängd och olycklig i kyrkan. Det var så ytligt och så fördömmande. Jag kände inte att jag fick vara jag. Man skulle alltid ha ett leende på läpparna och kapprustningen vad gäller utseende, hus, bil och status var enormt påfrestande. Jag drog mig mer och mer bort från först kyrkan och sen bort från Gud. Efter några år kunde jag inte längre leva i den livslögn jag var i och skiljde mig från min man. En kaotisk tid av många korta förhållanden där jag försökte intala mig själv om att det var en man jag behövde. Känslan av att vara smutsig då jag tänkte på en tjej satt som inbränt i själen.

Så träffade jag Linn på en brandutbildning genom jobbet. En underbart härlig tid. Så befriande. Så omskakande. Men samtidigt så himla svår då jag inte var helt bekväm med min kropp (100 kilos viktminskning är inte att leka med om man säger så. Bekräftelsebehovet visste inga gränser.) och jag var dessutom lite förvirrad över mina sexuella läggning. Att jag var kär och åtrådde och älskade henne var det ingen tvekan om men gamla sår och minnen gjorde sig påmind och jag var inte tillräckligt stark för att klara av en seriös relation. Det blev några turer fram och tillbaka där jag hann bli kär och förlova mig med Anki innan jag hittade tillbaka till Linn. Mycket trevande försökte jag förklara mina känslor för henne (och för mig själv) och det visade sig att hon aldrig slutat älska mig heller.

Idag lever jag tillsammans med min STÖRSTA kärlek. Och jag älskar henne verkligen. Genom allt. Det är inte längre en himlastormande uppöverhuvudet förälskelse där man tappar sans och balans och där allt bara är rosa små moln. Det är en ganska realistisk kärlek. (mogen?) Där vi båda har fått jobba på den där grundöverenskommelsen - att vara ärliga gentemot varandra, respektera varandra som individer och att inte lämna utan alltid finnas vid varandras sida. DET är stort. DET är kärlek.

Det är min berättelse från min första kärlek till min största kärlek. Många turer har det varit och precis så brutalt känslosam och explosiv som min personlighet är så har mitt kärleksliv varit - på gott och ont. Ångrar inte något förhållande. Det har tagit mig dit jag är idag. Kanske har jag tagit lite väl många omvägar men vad gör väl det? =)