Idag ska vi åka till klipporna. Ger mig fina minnen men även en klump i magen. Det var förra sommaren som så mycket hände. Det var då och där som jag började självmedicinera för något jag inte förstod. Det var då jag blev sjukskriven och kände paniken växa mer och mer för varje dag. En flummig massa av känslor som jag inte själv styrde över. Och en stark känsla av ensamhet. Att ingen förstår mig. Ingen ser mig. "Jag älskar dig" betydde inte mer än bara några ord. För när det verkligen gällde - när jag behövde bli älskad som allra mest men förtjänade det som allra minst - så var sveket som störst. Denna sommaren har varit så annorlunda. Idag är jag inte sjukskriven - idag har jag semester. Idag försöker jag inte fly undan allt det jobbiga genom att dricka alkohol - idag lever, andas, känner och ÄR i varje känsla.
Idag behöver jag inte be om att bli omhållen,
idag får jag nästan mer kärlek än jag klarar av
idag får jag nästan mer kärlek än jag klarar av
Så denna morgonen ler jag när jag vaknar. Ett stilla leende som kanske inte alltid syns. Denna morgonen är jag inte bakis fastän det var kräftskiva igår. Nu är det 3,5 månad sedan jag drack alkohol. *stolt* Denna morgonen tittar jag mig i spegeln och möter mina bruna ögon och vet djupt inom mig att jag är värd att älskas, att jag är en viktig person och jag har all rätt att må bra. Självdestruktiviteten håller på att tyna bort eftersom jag inte längre matar den. Denna morgonen kan jag tända en cigg (mmmm... vet... det ÄR min last. Men som sagt - en sak i taget) och titta ut över havet, känna vinden i mitt ansikte och känna doften av salt vatten och känna att jag är härlig! Mitt liv är härligt! Och jag tänker inte be om ursäkt för det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar