Tog del av ett livsöde ikväll och förvånades över del vägval som endel gör. Men jag dömer inte. Det ligger mig liksom inte för. Jag önskar dem bara allt gott även om jag absolut aldrig någonsin ens skulle kunna drömma om att göra liknande. Deras val - de får leva med konsekvenserna. Det enda jag fick fram var "Följ hjärtat hela vägen. Vid minsta lilla tvekan - stanna upp. Inget är ju skrivet i sten och det går att ändra sig om det blir fel. Annars önskar jag er all lycka till!". Lämnade det så. Inga överdrivna hurrarop eller pekpinnar. Bara så... några ord om att vara väldigt lyhörd på sitt inre.
Själv var jag tvungen att ringa Linn (som också är jobb i natt) och berätta hur lycklig och glad jag är över att vi är en familj. Att vi hittat tillbaka till varandra. Att vi vågade stanna upp, känna efter och börja om på nytt med varandra. Lämnar henne aldrig igen. Jag har hittat hem. Och vi knyter starka band emellan oss dag för dag. Kvällens samtal påverkade mig mycket och jag fick en enorm "vi" känsla och en känsla av att vilja beskydda min familj från allt. Längtar tills i morgon då jag får krama om Linn och LillaSkrutt, äta söndagsmiddag tillsammans, små tjafsa om vardagliga ting, slappa i soffan, ta en kort promenad, skatta och umgås. Som en familj. Här och nu. Som sagt... lämnar er aldrig!
Nu ska jag fortsätta jobba på här. Min jour har börjat så jag får gå och lägga mig några timmar men eftersom magsjukan härjar så lägger jag mig nog bara på soffan och slumrar i natt. Antar att jag kommer att få springa lite upp och ner och torka spyor, ge avslagen cola och trösta några gånger till innan de kommer till ro. Godnatt alla därute! Hoppas ni har en nice lördagkväll - oavsett vad ni gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar