Fick återigen höra kommentaren "Varför måste ni gayfolk ha festivaler/parader/galor bara för att ni är homosexuella??" Kände hur trött jag blev. Bara så där. Vi har väl inte festligheter bara för att vi är gay. Alla dessa festligheter har sitt ursprung och sin begynnelse i att homosexuella har setts som utbölingar. Vi har klassas som psykiskt sjuka och vår kärlek till varandra har ansetts vara både syndig, smutsig och mindre värd än den hetrosexuella kärleken. Vi har fått kämpa för att tvätta bort stämpeln att vi skulle vara mindre lämpliga föräldrar och vi har fått gå en lång väg för att gå ingå äktenskap.
Ute i det vardagliga livet har många också fått kämpa mycket. Jag menar hur lätt tror ni att det var för 20 år sedan i lilla Ö-vik att visa sig som öppet homo? Näää jag valde i alla fall att hålla det hemligt och försökte trycka undan alla sådan känslor så långt ifrån mig jag kunde. Skulle jag ha gått hand i hand med min tjej, Tessan, när jag var 16 år så skulle folk verkligen vända sig om och glo. Idag är det en helt annan sak. Jag bor i en större stad. Vi har klivit en bra bit in i 2000-talet och acceptansen har blivit väldigt mycket större. Men så var det, som sagt var, inte för några år sedan. Prideparader, festivaler, galor, demonstrationer och så alla dessa eldsjälar som jobbar året runt för homosexuellas rättigheter har givit frukt. DET firar jag gärna. Mer än gärna. Jag går inte med i Prideparaden i början på augusti för att jag vill skrika ut att jag lever tillsammans med en annan kvinna. Jag går där för att jag är stolt över att vara den jag är - även fast jag är en minoritetsgrupp. Jag går där för att visa hur många vi är som är helt vanliga människor, med vardagsgöromål, hämtning- och lämning av barn på dagis, som steker blodpudding på måndagar och som jobbar och betalar sina räkningar. Vi är en del av samhället. Vi är inga aliens (näää men självklart, kanske du säger. Men tänk då att det inte alltid har varit självklart) vi är högst normala människor precis som du. Idag behöver jag inte stå på barrikaderna och kräva mina mänskliga rättigheter att få älska vem jag vill men det finns mycket kvar att kämpa för. Det är många tonåringar i USA som tar livet av sig eftersom de inte bli accepterade pga sin sexuella läggning. Det finns många transsexuella som har lång väg kvar att vandra innan de blir sedda som den man/kvinna de känner sig som. Bögfobin är ganska utbredd bland ungdomar (jag vet för jag jobbar med många unga killar som raljerar och har väldigt starka åsikter om bögar) även i Sverige. Så vi slutar inte att kämpa för det vi tror på. Vi fortsätter att kräva lagändringar så att alla människor blir behandlade lika. Och vi fortsätter med våra svenne liv. Precis som alla andra. No more no less. OCH mitt i allt detta så träffas vi då och då och klär oss i glitter och glamor, lyssnar på härlig schlager, skålar i champagne, dansar och har det allmänt nice tillsammans. VARFÖR retar det folk så in i bomben??
På lördag ska jag på Uppsalas nya gayklubb - Club Pride. Där kan jag träffa alla mina vänner, känna mig helt normal och ingen höjer på ögonbrynet om jag dansar med min fästmö. Inte heller behöver jag ha dreglande killar runtomkring mig som bedjande gnäller "Snäääälla kan ni inte kyssa varandra????? Får jag titta på????" SUCK!! Nä där kan jag bara vara. Sida vid sida med truckerflator, tomboys, transvestiter, transsexuella, schlagerbögar och små humlor. Me like!
Så här har ni en 34 årig kvinna, mamma, heltidsarbetande inom omsorgen, förlovad med en annan kvinna. Ytterst vanlig och normal. Vi älskar varandra. Vi håller ihop som en familj. Vi vill ta vårat förhållande ännu ett steg och gifta oss inför Gud och dess församling. Och hör och häpna - vi tycker att det är roligt att vifta med regnbågsflaggan tillsammans med tusentals andra homosar! ;)
Nu är jag rätt säker på att det sitter en och annan och ojjar sig över att jag sätter in oss själva i ett fack. Att man inte ska sätta etiketter på människor och att vi alla ska leva i frid och harmoni. Queer som det så fint heter. Håller med. Absolut. Bort med alla löjliga etiketter, ramar och regler - men för att göra min point klar i just denna frågan så valde jag att generalisera en snutt. Hav överseende med detta gott folk. *s*
2 kommentarer:
Varför skulle gayfolk inte få ha festivaler/parader/galor? I så fall kan vi ju stryka alla idrottsgalor som främst riktar sig till idrottare och deras anhängare, vi stoppar alla musikfestivaler för de är ju till för musikintresserade, några 1:a majtåg ska inte förekomma för de är ju till för folket med politiska åsikter. Som hundintresserad får jag skippa Stora Stockholmsutställningen eftersom den riktar ju sig till hundintresserade och ja, det är ju en livsstil att vara aktiv hundägare... Och så vidare.
Tänk vad mycket enklare allt skulle bli om folk fattade att kärlek är kärlek, oavsett inblandade parters kön. Eller åtminstone kunde låta bli att ifrågasätta allt.. :)
kram
Du har så rätt Annika! Kärlek är kärlek och jag är stolt över min blivande fru. Hon är det finaste och bästa som någonsin hänt mig - skulle det liksom vara fel och galet att fira att vi inte längre klassas som sjuka bara för att hon också har ett kvinnligt kön? Nä fram för kärlek och respekt!
Skicka en kommentar